www.studera.com | Stalltjernsstugan

Tretton- och fjortonhundratal

1300-talet är ett mörkt århundrade för jämtarna. Pesten härjar 1351 och återkommer i lindrigare form kring 1370. Befolkningen halveras. Hårdast drabbas Uppland och områdena längs norska gränsen. Många gårdar blir öde. En del blir liggande som ödebölen i över hundra år eller mer. Särskilt många i den västra, kargare delen av Jämtland eftersom överlevande där får chansen att flytta till bördigare gårdar österut. Klimatet försämras långsamt. Tiden fram till 1450 präglas i hela Europa av ödeläggelse och befolkningsminskning.

Befolkningsminskningen i västra jämtland får långvariga konsekvenser.
Kornodlingen, som varit en viktig förutsättning för befolkningsökning tidigare, minskar. Åkerbruk kräver stor arbetsinsats och bra jordar. Åkermarken har efter ensidig, långvarig odling på små åkrar blivit "utpint". Detta är inte unikt för Jämtland utan gäller hela Europa. Det är först under 1700-talet som nya, bättre odlingsmetoder utvecklas. I västra Jämtland tar husdjursdrift över eftersom ödegårdarna kan användas som betesmarker antingen som fäbodar eller avradsmarker. I Jämtland förekommer inga godsägare och ingen adel, utan bönderna är självägande med stor bygemenskap. Jämtlandsbyarna motsätter sig återbesättningar av ödegårdarna. De vill behålla den utökade marken. Följden blir att befolkningen inte ökar. Många syskon stannar kvar på gårdarna så vitt de inte emigrerar. Till Tröndelag invandrar jämtar under lång tid. Godsägare i Norge och Sverige liksom adelsmän i södra Sverige arrenderar naturligtvis gärna ut ödegårdarna vilket leder till befolkningsökning. Först under mitten av 1800-talet ökar befolkningsmängden i Jämtland rejält.