Upptäckt |
Upptäcktes 1900 av tysken Friedrich Ernst Dorn som kallade ämnet
radium emanation. År 1908 lyckades engelsmännen Ramsay och
Gray isolera ämnet och bestämma dess densitet. Vad man fann
var den då tyngsta kända gasen och kallade den niton. År 1923
döptes gasen till radon. |
Egenskaper |
Gasen tillhör ädelgaserna och är därmed inert. En förening med
fluor har dock skapats. Vid normal temperatur är gasen färglös.
När den kyls under fryspunkten blir radon fosforiserande och
övergår i gult när temperaturen sänks ytterligare. 26 isotoper är
kända.
- Isotopen 222Rn kommer från radiumsönderfall och
alfa-sönderfaller med halveringstiden 3,8 dygn.
- Isotopen 220Rn sönderfaller från thorium och
alfa-sönderfaller med halveringstiden 55,6 sekunder.
- Isotopen 219Rn kommer från aktinium och
alfa-sönderfaller med halveringstiden 4 sekunder.
|
Användning |
Radon används fortfarande i terapeutiskt syfte av ett fåtal
sjukhus som samlar gasen i små tuber eller nålar för att sedan
applicera dessa på patienterna. |
Förekomst |
Genomsnittligt finns ett gram radon i ett marklager som är 10 cm
djupt och har arean 3 km2. Mer koncentrerad är gasen i gruvor,
särskilt där uran bryts. Den förekommer också i springbrumnnar
som den i Hot Springs, Arkansas. |
Framställning |
Radon är en sönderfallsprodukt som bara behöver samlas in. |
Övrigt |
Eftersom radon avger alfa-stråning är den särskilt farlig att andas
in. När radon kommer in i andningsorganen sker sönderfall och
alfa-partiklar kan träffa DNA i cellkärnorna. Dessutom är
sönderfallsprodukterna, de s. k. radondöttrarna, giftiga och
radioaktiva. Många lungcancerfall är orsakade av radon i
byggnader. Innehåller marken under huset eller husets väggar
material innehållande radium, krävs mycket god ventilation. |