Symbol |
Sb |
Oxidationstal |
-3, +3 eller +5 |
Densitet |
6,69 kg/dm3 |
Smältpunkt |
631°C |
Kokpunkt |
1587°C |
Upptäckt |
Kännedom om grundämnet antimon har funnits länge och är känt som metall sedan början av 1600-talet. |
Egenskaper |
Två former av antimon förekommer, en metallisk och en amorf, grå form. Den metalliska formen är bräcklig på ett flagande, kristalliskt sätt. Den är blåaktigt vit, har metallisk lyster, påverkas inte mycket av luften och brinner med starkt lysande låga vid upphettning. |
Användning |
Antimon används vid tillverkning av dioder, då i mycket ren form. Den används i många legeringar, som därigenom blir hårdare. Antimonoxider, antimonsulfider och natriumantimonat används i mediciner. |
Förekomst |
Antimon är inte vanligt förekommande men finns i 100-talet mineral. Det kan också förekomma rent i naturen men för det mesta som antimonsulfid, Sb2S3, stibnit. |
Framställning |
Metallen skiljs ut från sin sulfid genom rostning till oxid, som sedan reduceras med kol. |
Övrigt |
Namnet kommer av grekiskans anti + monos --" en metall som man inte finner ensam". Antimon och många av dess föreningar är mycket giftiga. |
|