Symbol |
Sm |
Oxidationstal |
+2 eller +3 |
Densitet |
7,52 kg/dm3 |
Smältpunkt |
1072°C |
Kokpunkt |
1790°C |
Upptäckt |
Upptäcktes spektroskopiskt av fransmannen Lecoq de Boisbaudran år 1879 i mineralet samarskit. |
Egenskaper |
Metallen har en ljus silvrig lyster och är ganska stabil i luft. Tre kristallina modifikationer förekommer med transformationer vid 734°C och 922°C. Metallen antänds i luft vid 150°C. Tjugoen isotoper är kända. Naturligt samarium är en blandning av flera isotoper varav tre är radioaktiva med långa halveringstider. |
Användning |
Samarium liksom flera andra jordartsmetaller används i kolbågsbelysning i filmindustrin. Samariumkobolt, SmCo5, används för att göra permanentmagneter som är mycket svåra att avmagnetisera. Samarium har också använts i glas för att absorbera infrarött ljus och som neutronabsorbator i kärnreaktorer. |
Förekomst |
Samarium förekommer liksom de andra sällsynta jordartsmetallerna i mineralen monazit och bastnazit. I monazit är halten 2,8%. |
Framställning |
Det är först på senare år man lyckats framställa rent samarium. En bra och snabb metod är elektrokemisk utfällning med en lösning av litiumcitrat och en kvicksilverelektrod. Samarium kan också produceras genom att man reducerar samariumoxid med barium eller lantan. |
Övrigt |
Namnet kommer från mineralet samarskit, som uppkallats efter den ryske gruvingenjören Samarski. Det är inte känt hur giftigt samarium är. Därför ska metallen handhas med försiktighet. |
|