Symbol |
Tl |
Oxidationstal |
+1 eller +3 |
Densitet |
11,85 kg/dm3 |
Smältpunkt |
304°C |
Kokpunkt |
1473°C |
Upptäckt |
Tallium upptäcktes spektroskopiskt 1861 av engelsmannen Crookes. Grundämnet döptes efter den vackra gröna spektrallinjen som identifierade ämnet. Metallen isolerades både av fransmannen Lamy och av Crookes 1862. |
Egenskaper |
Nybehandlat tallium har en metallisk lyster som i luft snabbt får en blågrå yta liknande den bly har. Metallen är mycket mjuk och smidbar. Den kan skäras med kniv. Naturligt tallium är en blandning av två isotoper. Tjugofyra isotoper är kända. |
Användning |
Talliumsulfat har i stor omfattning använts som råttgift och som myrdödare. Eftersom ämnet är lukt- och smaklöst ger det ingen varning. Det har emellertid sedan 1975 varit förbjudet för privat bruk. Talliumsulfid som ändrar ledningsförnågan vid belysning av infrarött ljus, används i fotoceller. Tillsammans med svavel, selen och arsenik har lågsmältande glas tillverkats som blir flytande i temperaturer kring 125°C. Detta glas har samma egenskaper som vanligt glas vid rumstempertur men är dessutom mycket hållbart. Tallium har också använts för att bota ringorm och hudinfektioner, men på senare tid undvikits på grund av de små marginalerna mellan fördelar och giftighet. |
Förekomst |
Tallium förekommer i crooksit, lorandit och hutchinsonit. |
Framställning |
Metallen framställs i samband med svavelsyraframställning eftersom pyrrit också innehåller små mängder tallium. Den fås också vid smältning av bly och zinkmalmer. |
Övrigt |
Namnet kommer av grekiskans thallos vilket ungefär betyder grönt skott eller grön kvist. Tallium och dess föreningar är giftiga och ska handhas med försiktighet. Kontakt med huden är farlig. Under smältning av tallium måste god ventilation finnas. Tallium är cancerogent. |
|