Jöns Jacob Berzelius, 1779-1848, är
nog den mest berömde forskare Sverige någonsin haft.
Han föddes i Vävfersunda socken i Östergötland.
Hans tidiga intresse för vetenskaperna inkräktade på
gymnasiestudierna vilket gav honom ett mindre fördelaktigt
avgångsbetyg. Till Uppsala kom han 1796 för att studera
medicin.
1801 avlade han medicine kandidatexamen, 1804 blev
han medicine doktor och 1807 medicine professor vid krigsakademien
vid Karlberg.
Det som gjorde Berzelius känd utomlands var
upptäckten av grundämnet cerium som
han gjorde 1801 tillsammans med bergsmannen Vilhelm Hisinger samtidigt
med den berömde Martin Heinrich Klaproth, professor i kemi
vid universitet i Berlin.
När han 1808 invaldes som
ledamot i Vetenskapsakademien började hans verkliga vetenskapliga
gärning ta fart.
Han var med och stiftade Svenska läkarsällskapet,
arbetade framgångsrikt vid Karolinska institutet och moderniserade
Naturhistoriska riksmuseet.
Hans ”Lärobok i kemien” utkom
efter många omarbetningar 1829 och översattes till 5
språk.
I denna beskrev han metoder för att bestämma
föreningsvikterna (atomvikterna), vilka angavs med förbluffande
noggrannhet. Hans elektrokemiska teori, dvs att varje kemisk förening
alltid har en positivt och en negativt laddad del, var långt
före sin tid. Vid sitt laboratorium på Riddarholmen var
han den förste att framställa metalliskt kalcium
och barium med elektrolys. Han upptäckte
också grundämnena selen, litium
och torium. Dagens sätt att skriva kemiska
symboler och formler, där ett grundämne betecknas med
en eller två bokstäver, är också ett verk
av Berzelius.
Han gifte sig sent, 1835 , med Johanna Elisabeth
Poppius, men fick inga barn. Hans staty avtäcktes 1858 i Berzelii
park, vars namn är uppkallat efter honom.